Atlantis De Fem √Ėarna

Ljusaktivering

The First Book

ATLANTIS  THE FIVE ISLANDS    (Not available in english)

Första Boken

Atlantis De Fem √Ėarna Bok av Ingrid Y Andersson

Berättelserna om Atlantis är många, genom olika historiska perspektiv. Det har funnits många platser på Jorden som fått namnet Atlantis. Denna bok överför berättelser från en plats på Jorden väster om Afrika, precis norr om ekvatorn, där det fanns fem öar som kallades Gy, Xek, Ovo, Vadji och Kik. Dessa öar räknas till de mest fredliga boendeplatserna på Jorden och befolkades cirka 300 000 år f.Kr. och försvann ner i havet cirka 23 000 år f.Kr.

I den f√∂rsta av fyra b√∂cker, f√•r l√§sarna m√∂jlighet att l√§ra k√§nna tre generationer i Atlantis, d√§r det √§ven ing√•r ber√§ttelser om deras vardagliga liv, pr√§sternas arbete i templen, vattenfolkets arbete och resor, de telepatiska skriftst√§llarnas och f√∂rmedlarnas arbete, delfinkommunikat√∂rernas och djurkommunikat√∂rernas utbildningar, samt de kosmiska skeppens och bes√§ttningarnas m√∂ten med befolkningen i Atlantis. Varje ber√§ttelse beskriver och f√∂rmedlar de ljuss√§ttande och helande energifl√∂dena, d√§r √§ven ”de annorlunda barnen” beskrivs som en mycket viktig del av samh√§llena, som ljusguider och gl√§djespridare till m√§nnen och kvinnorna.

Den första boken förmedlar kunskaper från Ainja och Taaj, från deras son Aloe och hans fru Cessim Aloe, samt från deras lilla flicka Diam. Själsvandringar, kristallkunskaper, mat och dryck, vattenfolkets arbete och prästernas arbete, samt det kreativa arbetet i templen vävs samman till olika upplevelser och berättelser, som även hjälper och förmedlar kunskaper till människorna på Jorden idag.

 

Originalbild framsida © Ingrid Yvonne Andersson

Omslagsbild: Somlys, Kosmisk Sändargestalt

Copyright © 2010 Ingrid Yvonne Andersson

Boken är unik och vackert inbunden i A-4 format.

UTDRAG UR BOKEN 

1.

 

En nordvästlig bris lyfte sandkornen till virvlande änglar, belysta av den värmande solen som gav landskapet ett magiskt ljus. Den lille pojken, vars händer försökte att fånga vingarna och kupa dem i handflatorna, kallades för Aloe, som örterna och träden.

När stjärnhimlen visade vägen till de kosmiska landskapen plockade Aloe stjärnorna i sina handflätade korgar, som frukter i en famn och delade ut dem till sina kamrater. De var önskefrukter, inte menade för att ätas, utan menade för drömmarnas budskap. I dessa stjärnor reste han med hjälp av ljusets krafter, till långväga platser där kroppen slutade existera.

Efter 60 m√•nfaser, (m√•nader), med kyla och v√§rme, med m√∂rker och ljus, ville han inte leva n√•gon annanstans. F√∂r GY var √•terf√∂delsens plats, d√§r han var menad f√∂r v√§gvisarens och guidens vandring. 

-Aloe, Aloe..måltiden är dukad.

-Mamma, jag kommer. 

Aloe sprang f√∂rst i n√•gra cirklar, det hade blivit en vana nu. Han sprang s√• f√∂r han ville rita i sanden, rita med f√∂tterna. 

-Aloe, kom s√• f√•r mamma en stor kram. 

Aloe sprang mot sin mamma och hoppade upp i famnen p√• henne. Han formade sina h√§nder till en stj√§rna. 

-I skymningen ska jag plocka fler stjärnor, till mamma och pappa. Många Stjärnor.

-Vilka stjärnor är vackrast, käre Aloe?

-De som lyser starkast, och de som berättar.

-√Ąlskade Aloe, nu v√§ntar m√•ltiden. 

GY var en av de Atlantiska öarna som låg placerad i det stora havet, en av fem öar. Vattenfolket reste mellan stränderna och boplatserna, i sina vackra handsnidade båtar. De var trogna hjälpare till Atlantisbefolkningen, som hantverkare och budbärare. De reste med laster av spannmål och växter, med kristaller och virke som Atlantis nybyggarfolk. Deras röster hördes långväga, när de rodde sina båtar och sjöng de gamla sångerna.

På stränderna samlades befolkningen för att ta emot dem, för att ge dem måltider och boplatser och för att höra deras berättelser. De var män härdade av vattnet och vindarna, med bruna ansikten och grova händer. I deras hjärtan vilade kärleken till At1antis, till innevånarna och öarna, som de beskrev i sina sånger och berättelser.

Aloes mamma Ainja str√∂k handflatan f√∂rsiktigt mot sin mans nacke, d√§r hon brukade ge honom healing. Han var tr√∂tt och sliten efter den senaste resan med vattenfolket, men ocks√• mycket stark i sj√§len. Det hade varit en l√•ng f√§rd mellan √∂arna som han r√§knade till 9 m√•nfaser, men med sig hem hade han vackra tyger, lerkrus, kristaller, smycken, spannm√•l och √∂rter. 

-Kära hustru, dina händer ger mig frid och ro.

-K√§re Taaj, smaka nu p√• den rikliga m√•ltiden. √Ėrterna kommer att g√∂ra dig gott. 

M√•ltiden var dukad p√• de vackra tygerna, som Ainjas man Taaj hade med sig hem fr√•n den senaste resan med vattenfolket. F√§rgerna gl√§nste och gav det gr√• stengolvet lyster och prakt, tillsammans med de v√§ldoftande och smakrika r√§tterna. √Ėrterna spred sina f√§rgade m√∂nster i risblandningarna, d√§r de gula baljv√§xterna och kryddorna, frukterna och de hemlagade ostarna gav r√§tterna smakupplevelserna.

Med vid måltiden fanns också vänner och släktingar som tillhörde vattenfolket, deras barn och djuren. Den heliga boningen som boplatsen kallades, var både hemmets plats och en viktig samlingspunkt för vännerna. Där delade Atlantisfolket sångerna, måltiderna och berättelserna, såsom solens ljus skapade energierna för växandet.

Ainja tittade mot andra sidan av rummet d√§r den stora Aloe Veraplantan stod, hon vinkade till Simjon. 

-Simjon, berätta om resan.

-K√§ra Ainja, vilken ber√§ttelse vill du h√∂ra? 

Simjon skrattade och tittade p√• Taaj. 

-Jaaa…kanske jag skulle b√∂rja med den d√§r ljusv√§gen som vi fick hj√§lp av p√• havet. Det var s√• m√∂rkt och kallt…vi var n√•gonstans mellan √∂arna. 

Det blev ensligt tyst i rummet, alla v√§nde sina blickar mot h√∂rnet d√§r Simjon satt. 

-Jag b√∂rjade liksom bli arg…ja‚Ķjag k√§nde mig arg och tr√∂tt, Taaj verkade lite uppgiven, men‚Ķhj√§lpen kom till oss. V√•ra b√∂ner h√∂rdes vida omkring, det‚Ķk√§ndes s√•. 

Aloe tittade p√• sin mamma, han ville f√∂rst√• vad som hade h√§nt. 

-Men Simjon, vad hände?

-K√§re Aloe, skeppen kom till v√•r hj√§lp. Vi s√•g f√∂rst sju lysande klot som sv√§vade i en cirkel ovanf√∂r b√•ten, men cirkeln omformades snart till en linje av ljus. De sv√§vade s√• en stund medan f√§rgerna fr√•n ljusen skiftade i vitt, bl√•tt och rosa, som en vacker stj√§rngata. Jag minns att jag k√§nde en fridfullhet i sj√§l och hj√§rta, jag tror att vi alla k√§nde s√•. 

De andra nickade. 

-Tio starka m√§n i b√•ten och havet √§r v√•rt andra hem, men √§nd√• kom vi ur kurs. Inte s√• mycket‚Ķoch vi bad v√•ra b√∂ner‚Ķmen v√•gorna var inte riktigt dem vi hade sett tidigare. De var mer…fj√§rran fr√•n‚Ķja‚Ķsom om de inte tillh√∂rde oss. 

Aloe tittade p√• Simjon. 

-Simjon…fjärran från?

-Ja‚Ķde tillh√∂rde inte v√•rt vattenhem, de‚Ķtillh√∂rde inte √∂arna h√§r. Vi k√§nde att Jorden hade √∂ppnat sig bortom Atlantis, att n√•got sv√•rt hade h√§nt‚Ķatt Jorden hade √∂ppnat sig. Vi k√§nde dofter och dimma som inte tillh√∂r √∂arna, d√§rf√∂r kom vi ur kurs. 

Taaj tittade p√• Simjon och sedan p√• sina h√§nder. 

-Jag f√∂rde √•ran mot det kokande havet, k√§mpade med b√•da h√§nderna och s√•g hur dimman drog b√•ten mot sig…som i en kraft som styrde av sig sj√§lv. Vi var r√§dda‚Ķvi var mycket r√§dda. 

Simjon nickade. 

-Det var d√• hj√§lpen kom. Hela b√•ten belystes med olika f√§rger, vi…vi‚Ķbara k√§nde att vi var r√§ddade. Dimman f√∂rsvann och havet lugnade sig…vi…vi k√§nde igen v√•rt vattenhem. Det blev

pl√∂tsligt s√• klart och vackert, en bred ljuspelare l√•g framf√∂r b√•ten som skeppen visade v√§gen med. Sedan f√∂rsvann de…lika fort som n√§r vi s√•g dem komma. De bara f√∂rsvann, men‚Ķmen vi fortsatte att be v√•ra b√∂ner och vi tackade m√•nga g√•nger. V√•ra v√§nner p√• Seastring √§r med oss…de √§r alltid med oss. 

Det var alldeles tyst i rummet, innan Aloe utbrast: 

-Men såg ni dem?

-Nej, käre Aloe, men…men vi kände dem och såg ljusen.

-Kände dem?

-Ja, deras energier är mycket kraftfulla, man känner deras närvaro mycket tydligt. Det känns som när din mamma ger oss healing som en…en vacker rogivande ljusenergi.

-Som när ljuset vandrar i rummet på natten?

-Ja, men‚Ķibland mycket starkare. 

Simjon log och blinkade till Aloe.

Aloe tittade p√• sina h√§nder och klappade den lilla kaninen som hade hoppat upp i hans kn√§, han funderade mycket p√• skeppen. Han hade sett dem m√•nga g√•nger, men p√• l√•ngt avst√•nd. De var hans sl√§ktingar i stj√§rnlandskapet som han l√§ngtade mycket efter, d√§r ute bland stj√§rnfrukterna. 

-Har vi varit hos dem mamma?

-Ja, många gånger. Våra själar reser när vi sover, då vilar kroppen. Då åker vi till våra vänner och släktingar på Seastring, till det stora moderskeppet.

-Var det där jag var när jag drömde sist?

-Ja, k√§re Aloe, d√• var du p√• Seastring hos dina v√§nner. 

Aloe s√•g hur barnen lekte med djuren utanf√∂r den heliga boningen, men han drogs till de √§ldre, till deras ber√§ttelser. Han k√§nde sig ibland gammal i sin lilla kropp, gammal och barn p√• samma g√•ng. D√§rf√∂r skrattade han inte s√• ofta, men han log och lyssnade p√• stj√§rnorna. 

-Taaj, l√•t oss f√• h√∂ra ber√§ttelsen om Tempelbyggnaden p√• Xek, d√§r du s√•g den sv√§vande stenen. 

Emis som också tillhörde vattenfolket hade frågat Taaj många gånger om den berättelsen, men han hade sagt att det var för tidigt att berätta den.

Taaj tittade p√• Emis en stund, han funderade och sl√∂t √∂gonen, sedan v√§nde han sig till sin hustru. 

-K√§ra Ainja, vill du h√∂ra ber√§ttelsen om den sv√§vande stenen? 

Ainja tog sin mans h√§nder i sina. 

-K√§re Taaj, dina ber√§ttelser f√•r oss att v√§xa, de ger oss n√§ring och styrka. 

Taaj satt tyst en stund, innan han b√∂rjade ber√§tta. Han sl√∂t √∂gonen och reste med sin sj√§l, tillbaka till Tempelbyggnaden. 

-Vi var m√•nga som vandrade till templet, jag bar p√• en korg med Aloe Vera. De heliga boningarna som l√•g n√§ra templet lyste och str√•lade i solen, det var en mycket vacker vandring. 

Taaj k√§nde i sig sj√§lv f√∂tterna mot den varma sanden, r√∂sterna som gav luften gl√§dje och samh√∂righet. Ljuset som v√§gledde dem till den Heliga Byggnaden, som han hade varit med och byggt. 

-Vi var s√• m√•nga d√§r, luften var givande av starka energier. Vi k√§nde alla en helande n√§rvaro som f√∂ljde med oss till templet, f√∂r att visa oss n√•got speciellt. Jag f√∂rstod inte f√∂rst vad det var, d√§rf√∂r reagerade jag inte. Men n√§r solen h√∂jde sig √∂ver oss, n√§r vi k√§nde v√§rmen fr√•n taket, d√• uppm√§rksammade jag en dimma mot kristallv√§ggen. Jag fr√•gade de andra om de s√•g dimman, men de s√•g den inte. 

Taaj satt tyst en stund, han √∂ppnade √∂gonen och log mot sin hustru. Sedan sl√∂t han √•ter √∂gonen och √•terv√§nde till templet, d√§r han s√•g sig sj√§lv g√• fram till dimman. 

-Det var som att gå in i en annan byggnad, en annan byggnad i templet. Jag hörde inte längre mina vänner och deras röster, utan kände bara en vilande tystnad som omslöt mig med kärlek. Mina tankar upphörde och allt var stilla i ett blått ljus, innan jag återförenades med de andra. Då var dimman borta och kristallväggen var klar och vacker, som de tidigare gångerna då jag har besökt templet.

Nästa morgon var jag tvungen att återvända till templet igen, för att se om dimman hade kommit tillbaka. Jag var nyfiken och omtumlad, det var något mycket starkt som drog mig till kristallväggen, en oerhörd kraft som jag längtade efter.

När jag kom in i byggnaden strålade det av blått ljus borta vid kristallväggen, jag fick en känsla av en mansgestalt inne i ljuset. Det blå ljuset övergick snart till ett rosa skimmer, som omgav hela väggen. Gestalten blev tydligare, han lyfte sina händer och sträckte ut dem mot mig. Jag såg mig omkring för att se om någon av de andra besökarna reagerade, men det gjorde de inte. Det var bara jag som såg och upplevde ljuset och mannen.

Allt inom mig ber√§ttade att jag skulle g√• till mannen i ljuset, sj√§len och kroppen drogs till honom. Jag var inte r√§dd eller tvivlande p√• n√•got s√§tt, bara beslutsam och rofylld. N√§r v√•ra h√§nder sammanstr√•lade i det vackra ljuset t√§nkte jag bara p√• k√§rlek, p√• den k√§rlek som jag k√§nner till det kosmiska alltet och p√• den k√§rlek som jag k√§nner till min familj och mina v√§nner. Ljuset omsl√∂t mig och gav mig healing, samt mannen log och s√•g p√• mig med sina stora sneda √∂gon. Hans kropp var vit, ibland skiftande i transparens och silver, med l√•nga fingrar. Han var s√§nd fr√•n Seastring till oss, som en s√§ndargestalt i sj√§lslig och fysisk form. N√§r han ber√∂rde mina h√§nder och mitt hj√§rta, transformerades jag till ber√§ttelser och bilder. M√•nga symboler som var sv√•ra att tyda, kosmiska landskap, skepp som reser, skepp som reser under vattnet, s√§ndarplattor som ger oss information, Seastrings innev√•nare‚Ķoch…allt det andra. Jag‚Ķjag‚Ķtog emot information fr√•n gestalten, han‚Ķhan‚Ķgav mig sitt namn, det…det var Xantes. Han‚Ķhan‚Ķvar utsedd till min v√§gvisare och guide.

N√§sta morgon √•terv√§nde jag till templet, men dimman var borta. 

Taaj √∂ppnade sina √∂gon, han s√•g p√• sin hustru och p√• de andra i rummet. De satt alla tysta och stilla, de var mycket ber√∂rda av hans ber√§ttelse. Ainjas √∂gon var t√•r√∂gda, hon lade sin kind mot sin mans axel. 

-K√§re man, ett heligt m√∂te med v√•ra v√§nner p√• Seastring. I templet, h√§r i Atlantis. Vilken g√•va till dig och vilken g√•va till oss h√§r‚Ķdina ber√§ttelser. 

Emis var ocks√• t√•r√∂gd, han hade inte varit med i templet n√§r det h√§nde, men han hade undrat s√• m√•nga g√•nger vad Taaj hade upplevt. 

-Taaj, men den svävande stenen?

-Ja, Emis, jag skall forts√§tta ber√§ttelsen. 

Taaj sl√∂t √•ter sina √∂gon och fortsatte att ber√§tta. 

-När Xantes hade berättat om skeppen och om innevånarna på Seastring, lyfte han upp en alldeles vit sten. Den var stor som mina händer tillsammans, vit och glänsande. Stenen hade en magisk lyskraft som påverkade mitt hjärta, det kunde jag känna mycket tydligt. Han berättade att det var en helig sten från Atlantis tidiga uppbyggnad, då öarna bildades. Den var kommen med information till Atlantisbefolkningen, som en gåva till dem som skulle lära sig att tyda de kosmiska symbolerna från skeppen. Stenen var av kalk och ametist, sammanfogad till en form.

Jag berörde de glänsande partierna och lyssnade i mitt inre, det gick vågor av energi genom min själ och kropp. Delfinernas läten och språk sökte mig från stenens inre och mitt hjärta uppfångade ljuden som signaler och meddelanden. På något sätt blev jag ett med stenen, som en ljusgestalt.

Xantes r√§ckte √∂ver den magiska stenen till mig. Jag h√∂ll den och lade den mot mitt hj√§rta. Men n√§r jag skulle l√§mna tillbaka den, bad han mig att sl√§ppa den. Utan att f√∂rst√• varf√∂r sl√§ppte jag stenen och‚Ķoch‚Ķdet var d√• den sv√§vade av sig sj√§lv. Den sv√§vade i en liten cirkel, f√∂r att ber√§tta om balansen i v√•ra liv. Xantes ber√§ttade s√•, att det var en sten som gav oss balans i vardagen. Sedan minns jag inte mer. Kristallv√§ggen var √•ter klar och jag l√§mnade templet. Men som renad, som en ny man. 

Taaj öppnade sina ögon och log, han kände sig fri i själ och hjärta och han kände sig stark.

Emis hustru Vinda log mot Emis och Taaj. 

-Käre Taaj, Xantes vägleder och guidar dig nu. Du tillhör både dem och oss, som en vägvisare och guide här i Atlantis. Så vackra berättelser du ger oss, vi känner stor tacksamhet.

-Kära Vinda, berättelserna skapar våra livsvägar, våra familjer och våra liv. När jag berättar får jag glädje och energier, som budskapen överräcker till oss alla.

-Tack, k√§re Taaj. 

Måltiden avslutades med olika frukträtter, dekorerade med örter och hemlagade ostar. Barnen lekte fortfarande utanför den heliga boningen, tillsammans med Aloe. Ljuset färgades i de sena kvällsfärgerna, som fick sanden att brinna i flammande bilder. Aloe Veran var mogen med sina fruktiga blad och dofterna gav den helande upplevelsen som boningarna behövde. Allt var i varandet, i helig tro.

 

Utdrag ur boken

Aloe…
Ingen väntan är för lång
Ty all väntan söker ljuset
Och kärleken
Som aldrig frågar efter tiden

När en telepatisk tanke eller upplevelse är utsänd till det kosmiska energiflödet, transformeras denna frågeställning eller upplevelse automatiskt till ett sammanhang, där frågorna får svar eller där upplevelsen förstås. Denna telepatiska överföring tillhandahåller tystnadens och inlyssnandets språk, som är själens källa. Denna källa innehåller kontakterna med det kosmiska biblioteket och sändargestalterna, samt med moderskeppet och de mindre skeppen. När själen tränar tillsammans med kroppen, så som Atlantisbarnen lär sig att träna, sker det alltid genom daglig meditation. Kroppens vila och stillhet överför ett större energiflöde till själen, som påverkar utvecklingen av både kropp och själ. Detta första steg leder så småningom till större mognad och inhörande, som genom ytterligare steg leder till det kosmiska bibliotekets nycklar.
Somlys höll fram sina vita händer mot Ainja, som sträckte fram sina händer. De berörde varandra med själarnas helande kärlek, i en gudomlig kraft som transformerade alla Ainjas tankar till klarhet och ljus. I flödet sammanstrålade deras gemensamma insikter och kosmiska erfarenheter till minnen och bilder, som visade tjugosju dimensioner från det kosmiska bibliotekets undervisningar. Somlys lade en av sina händer på Ainjas huvud, som en välsignande healing i en kosmisk ceremoni.

-När ni följer själens budskap, följer ni livets mening.

 

Ett stort tack till

Somlys, Alba, Peter Edrén, Safira, Bi och Tony Sjöberg.

Boken ”ATLANTIS  DE FEM √ĖARNA” g√•r att best√§lla via mail p√• info@kioflow.se eller via post p√• adress: KIOFLOW AB, Sandbyv√§gen 13, 387 73 L√∂ttorp.
Boken kostar 300 kr plus frakt 100 kr och √§r vackert inbunden i A-4 format. Inbetalning g√∂rs p√• Plusgiro 308955-4 eller Bankgiro 5558-2068. N√§r du gjort din inbetalning √∂vers√§nds boken. Vid best√§llning av b√•da b√∂ckerna, ”Det Vandrande Folket   √Ėkenfolket” och ”ATLANTIS   DE FEM √ĖARNA” kostar de 500 kr plus frakt 100 kr.

SOMLYS Kosmisk Sändargestalt

SOMLYS Kosmisk Sändargestalt