Kioflow » Atlantis De Fem Öarna

Senast uppdaterad: 2019-12-29 16:39

Atlantis De Fem Öarna

Ljusaktivering

The First Book

ATLANTIS THE FIVE ISLANDS (Not available in english)

Första Boken

Atlantis De Fem Öarna Bok av Ingrid Y Andersson

Berättelserna om Atlantis är många, genom olika historiska perspektiv. Det har funnits många platser på Jorden som fått namnet Atlantis. Denna bok överför berättelser från en plats på Jorden väster om Afrika, precis norr om ekvatorn, där det fanns fem öar som kallades Gy, Xek, Ovo, Vadji och Kik. Dessa öar räknas till de mest fredliga boendeplatserna på Jorden och befolkades cirka 300 000 år f.Kr. och försvann ner i havet cirka 23 000 år f.Kr.

I den första av fyra böcker, får läsarna möjlighet att lära känna tre generationer i Atlantis, där det även ingår berättelser om deras vardagliga liv, prästernas arbete i templen, vattenfolkets arbete och resor, de telepatiska skriftställarnas och förmedlarnas arbete, delfinkommunikatörernas och djurkommunikatörernas utbildningar, samt de kosmiska skeppens och besättningarnas möten med befolkningen i Atlantis. Varje berättelse beskriver och förmedlar de ljussättande och helande energiflödena, där även ”de annorlunda barnen” beskrivs som en mycket viktig del av samhällena, som ljusguider och glädjespridare till männen och kvinnorna.

Den första boken förmedlar kunskaper från Ainja och Taaj, från deras son Aloe och hans fru Cessim Aloe, samt från deras lilla flicka Diam. Själsvandringar, kristallkunskaper, mat och dryck, vattenfolkets arbete och prästernas arbete, samt det kreativa arbetet i templen vävs samman till olika upplevelser och berättelser, som även hjälper och förmedlar kunskaper till människorna på Jorden idag.

Originalbild framsida © Ingrid Yvonne Andersson

Omslagsbild: Somlys, Kosmisk Sändargestalt

Boken är unik och vackert inbunden i A-4 format.

UTDRAG UR BOKEN

En nordvästlig bris lyfte sandkornen till virvlande änglar, belysta av den värmande solen som gav landskapet ett magiskt ljus. Den lille pojken, vars händer försökte att fånga vingarna och kupa dem i handflatorna, kallades för Aloe, som örterna och träden.

När stjärnhimlen visade vägen till de kosmiska landskapen plockade Aloe stjärnorna i sina handflätade korgar, som frukter i en famn och delade ut dem till sina kamrater. De var önskefrukter, inte menade för att ätas, utan menade för drömmarnas budskap. I dessa stjärnor reste han med hjälp av ljusets krafter, till långväga platser där kroppen slutade existera.

Efter 60 månfaser, (månader), med kyla och värme, med mörker och ljus, ville han inte leva någon annanstans. För GY var återfödelsens plats, där han var menad för vägvisarens och guidens vandring.

-Aloe, Aloe..måltiden är dukad.

-Mamma, jag kommer.

Aloe sprang först i några cirklar, det hade blivit en vana nu. Han sprang så för han ville rita i sanden, rita med fötterna.

-Aloe, kom så får mamma en stor kram.

Aloe sprang mot sin mamma och hoppade upp i famnen på henne. Han formade sina händer till en stjärna.

-I skymningen ska jag plocka fler stjärnor, till mamma och pappa. Många Stjärnor.

-Vilka stjärnor är vackrast, käre Aloe?

-De som lyser starkast, och de som berättar.

-Älskade Aloe, nu väntar måltiden.

GY var en av de Atlantiska öarna som låg placerad i det stora havet, en av fem öar. Vattenfolket reste mellan stränderna och boplatserna, i sina vackra handsnidade båtar. De var trogna hjälpare till Atlantisbefolkningen, som hantverkare och budbärare. De reste med laster av spannmål och växter, med kristaller och virke som Atlantis nybyggarfolk. Deras röster hördes långväga, när de rodde sina båtar och sjöng de gamla sångerna.

På stränderna samlades befolkningen för att ta emot dem, för att ge dem måltider och boplatser och för att höra deras berättelser. De var män härdade av vattnet och vindarna, med bruna ansikten och grova händer. I deras hjärtan vilade kärleken till At1antis, till innevånarna och öarna, som de beskrev i sina sånger och berättelser.

Aloes mamma Ainja strök handflatan försiktigt mot sin mans nacke, där hon brukade ge honom healing. Han var trött och sliten efter den senaste resan med vattenfolket, men också mycket stark i själen. Det hade varit en lång färd mellan öarna som han räknade till 9 månfaser, men med sig hem hade han vackra tyger, lerkrus, kristaller, smycken, spannmål och örter.

-Kära hustru, dina händer ger mig frid och ro.

-Käre Taaj, smaka nu på den rikliga måltiden. Örterna kommer att göra dig gott.

Måltiden var dukad på de vackra tygerna, som Ainjas man Taaj hade med sig hem från den senaste resan med vattenfolket. Färgerna glänste och gav det grå stengolvet lyster och prakt, tillsammans med de väldoftande och smakrika rätterna. Örterna spred sina färgade mönster i risblandningarna, där de gula baljväxterna och kryddorna, frukterna och de hemlagade ostarna gav rätterna smakupplevelserna.

Med vid måltiden fanns också vänner och släktingar som tillhörde vattenfolket, deras barn och djuren. Den heliga boningen som boplatsen kallades, var både hemmets plats och en viktig samlingspunkt för vännerna. Där delade Atlantisfolket sångerna, måltiderna och berättelserna, såsom solens ljus skapade energierna för växandet.

Ainja tittade mot andra sidan av rummet där den stora Aloe Veraplantan stod, hon vinkade till Simjon.

-Simjon, berätta om resan.

-Kära Ainja, vilken berättelse vill du höra?

Simjon skrattade och tittade på Taaj.

-Jaaa…kanske jag skulle börja med den där ljusvägen som vi fick hjälp av på havet. Det var så mörkt och kallt…vi var någonstans mellan öarna.

Det blev ensligt tyst i rummet, alla vände sina blickar mot hörnet där Simjon satt.

-Jag började liksom bli arg…ja…jag kände mig arg och trött, Taaj verkade lite uppgiven, men…hjälpen kom till oss. Våra böner hördes vida omkring, det…kändes så.

Aloe tittade på sin mamma, han ville förstå vad som hade hänt.

-Men Simjon, vad hände?

-Käre Aloe, skeppen kom till vår hjälp. Vi såg först sju lysande klot som svävade i en cirkel ovanför båten, men cirkeln omformades snart till en linje av ljus. De svävade så en stund medan färgerna från ljusen skiftade i vitt, blått och rosa, som en vacker stjärngata. Jag minns att jag kände en fridfullhet i själ och hjärta, jag tror att vi alla kände så.

De andra nickade.

-Tio starka män i båten och havet är vårt andra hem, men ändå kom vi ur kurs. Inte så mycket…och vi bad våra böner…men vågorna var inte riktigt dem vi hade sett tidigare. De var mer…fjärran från…ja…som om de inte tillhörde oss.

Aloe tittade på Simjon.

-Simjon…fjärran från?

-Ja…de tillhörde inte vårt vattenhem, de…tillhörde inte öarna här. Vi kände att Jorden hade öppnat sig bortom Atlantis, att något svårt hade hänt…att Jorden hade öppnat sig. Vi kände dofter och dimma som inte tillhör öarna, därför kom vi ur kurs.

Taaj tittade på Simjon och sedan på sina händer.

-Jag förde åran mot det kokande havet, kämpade med båda händerna och såg hur dimman drog båten mot sig…som i en kraft som styrde av sig själv. Vi var rädda…vi var mycket rädda.

Simjon nickade.

-Det var då hjälpen kom. Hela båten belystes med olika färger, vi…vi…bara kände att vi var räddade. Dimman försvann och havet lugnade sig…vi…vi kände igen vårt vattenhem. Det blev

plötsligt så klart och vackert, en bred ljuspelare låg framför båten som skeppen visade vägen med. Sedan försvann de…lika fort som när vi såg dem komma. De bara försvann, men…men vi fortsatte att be våra böner och vi tackade många gånger. Våra vänner på Seastring är med oss…de är alltid med oss.

Det var alldeles tyst i rummet, innan Aloe utbrast:

-Men såg ni dem?

-Nej, käre Aloe, men…men vi kände dem och såg ljusen.

-Kände dem?

-Ja, deras energier är mycket kraftfulla, man känner deras närvaro mycket tydligt. Det känns som när din mamma ger oss healing som en…en vacker rogivande ljusenergi.

-Som när ljuset vandrar i rummet på natten?

-Ja, men…ibland mycket starkare.

Simjon log och blinkade till Aloe.

Aloe tittade på sina händer och klappade den lilla kaninen som hade hoppat upp i hans knä, han funderade mycket på skeppen. Han hade sett dem många gånger, men på långt avstånd. De var hans släktingar i stjärnlandskapet som han längtade mycket efter, där ute bland stjärnfrukterna.

-Har vi varit hos dem mamma?

-Ja, många gånger. Våra själar reser när vi sover, då vilar kroppen. Då åker vi till våra vänner och släktingar på Seastring, till det stora moderskeppet.

-Var det där jag var när jag drömde sist?

-Ja, käre Aloe, då var du på Seastring hos dina vänner.

Aloe såg hur barnen lekte med djuren utanför den heliga boningen, men han drogs till de äldre, till deras berättelser. Han kände sig ibland gammal i sin lilla kropp, gammal och barn på samma gång. Därför skrattade han inte så ofta, men han log och lyssnade på stjärnorna.

-Taaj, låt oss få höra berättelsen om Tempelbyggnaden på Xek, där du såg den svävande stenen.

Emis som också tillhörde vattenfolket hade frågat Taaj många gånger om den berättelsen, men han hade sagt att det var för tidigt att berätta den.

Taaj tittade på Emis en stund, han funderade och slöt ögonen, sedan vände han sig till sin hustru.

-Kära Ainja, vill du höra berättelsen om den svävande stenen?

Ainja tog sin mans händer i sina.

-Käre Taaj, dina berättelser får oss att växa, de ger oss näring och styrka.

Taaj satt tyst en stund, innan han började berätta. Han slöt ögonen och reste med sin själ, tillbaka till Tempelbyggnaden.

-Vi var många som vandrade till templet, jag bar på en korg med Aloe Vera. De heliga boningarna som låg nära templet lyste och strålade i solen, det var en mycket vacker vandring.

Taaj kände i sig själv fötterna mot den varma sanden, rösterna som gav luften glädje och samhörighet. Ljuset som vägledde dem till den Heliga Byggnaden, som han hade varit med och byggt.

-Vi var så många där, luften var givande av starka energier. Vi kände alla en helande närvaro som följde med oss till templet, för att visa oss något speciellt. Jag förstod inte först vad det var, därför reagerade jag inte. Men när solen höjde sig över oss, när vi kände värmen från taket, då uppmärksammade jag en dimma mot kristallväggen. Jag frågade de andra om de såg dimman, men de såg den inte.

Taaj satt tyst en stund, han öppnade ögonen och log mot sin hustru. Sedan slöt han åter ögonen och återvände till templet, där han såg sig själv gå fram till dimman.

-Det var som att gå in i en annan byggnad, en annan byggnad i templet. Jag hörde inte längre mina vänner och deras röster, utan kände bara en vilande tystnad som omslöt mig med kärlek. Mina tankar upphörde och allt var stilla i ett blått ljus, innan jag återförenades med de andra. Då var dimman borta och kristallväggen var klar och vacker, som de tidigare gångerna då jag har besökt templet.

Nästa morgon var jag tvungen att återvända till templet igen, för att se om dimman hade kommit tillbaka. Jag var nyfiken och omtumlad, det var något mycket starkt som drog mig till kristallväggen, en oerhörd kraft som jag längtade efter.

När jag kom in i byggnaden strålade det av blått ljus borta vid kristallväggen, jag fick en känsla av en mansgestalt inne i ljuset. Det blå ljuset övergick snart till ett rosa skimmer, som omgav hela väggen. Gestalten blev tydligare, han lyfte sina händer och sträckte ut dem mot mig. Jag såg mig omkring för att se om någon av de andra besökarna reagerade, men det gjorde de inte. Det var bara jag som såg och upplevde ljuset och mannen.

Allt inom mig berättade att jag skulle gå till mannen i ljuset, själen och kroppen drogs till honom. Jag var inte rädd eller tvivlande på något sätt, bara beslutsam och rofylld. När våra händer sammanstrålade i det vackra ljuset tänkte jag bara på kärlek, på den kärlek som jag känner till det kosmiska alltet och på den kärlek som jag känner till min familj och mina vänner. Ljuset omslöt mig och gav mig healing, samt mannen log och såg på mig med sina stora sneda ögon. Hans kropp var vit, ibland skiftande i transparens och silver, med långa fingrar. Han var sänd från Seastring till oss, som en sändargestalt i själslig och fysisk form. När han berörde mina händer och mitt hjärta, transformerades jag till berättelser och bilder. Många symboler som var svåra att tyda, kosmiska landskap, skepp som reser, skepp som reser under vattnet, sändarplattor som ger oss information, Seastrings innevånare…och…allt det andra. Jag…jag…tog emot information från gestalten, han…han…gav mig sitt namn, det…det var Xantes. Han…han…var utsedd till min vägvisare och guide.

Nästa morgon återvände jag till templet, men dimman var borta.

Taaj öppnade sina ögon, han såg på sin hustru och på de andra i rummet. De satt alla tysta och stilla, de var mycket berörda av hans berättelse. Ainjas ögon var tårögda, hon lade sin kind mot sin mans axel.

-Käre man, ett heligt möte med våra vänner på Seastring. I templet, här i Atlantis. Vilken gåva till dig och vilken gåva till oss här…dina berättelser.

Emis var också tårögd, han hade inte varit med i templet när det hände, men han hade undrat så många gånger vad Taaj hade upplevt.

-Taaj, men den svävande stenen?

-Ja, Emis, jag skall fortsätta berättelsen.

Taaj slöt åter sina ögon och fortsatte att berätta.

-När Xantes hade berättat om skeppen och om innevånarna på Seastring, lyfte han upp en alldeles vit sten. Den var stor som mina händer tillsammans, vit och glänsande. Stenen hade en magisk lyskraft som påverkade mitt hjärta, det kunde jag känna mycket tydligt. Han berättade att det var en helig sten från Atlantis tidiga uppbyggnad, då öarna bildades. Den var kommen med information till Atlantisbefolkningen, som en gåva till dem som skulle lära sig att tyda de kosmiska symbolerna från skeppen. Stenen var av kalk och ametist, sammanfogad till en form.

Jag berörde de glänsande partierna och lyssnade i mitt inre, det gick vågor av energi genom min själ och kropp. Delfinernas läten och språk sökte mig från stenens inre och mitt hjärta uppfångade ljuden som signaler och meddelanden. På något sätt blev jag ett med stenen, som en ljusgestalt.

Xantes räckte över den magiska stenen till mig. Jag höll den och lade den mot mitt hjärta. Men när jag skulle lämna tillbaka den, bad han mig att släppa den. Utan att förstå varför släppte jag stenen och…och…det var då den svävade av sig själv. Den svävade i en liten cirkel, för att berätta om balansen i våra liv. Xantes berättade så, att det var en sten som gav oss balans i vardagen. Sedan minns jag inte mer. Kristallväggen var åter klar och jag lämnade templet. Men som renad, som en ny man.

Taaj öppnade sina ögon och log, han kände sig fri i själ och hjärta och han kände sig stark.

Emis hustru Vinda log mot Emis och Taaj.

-Käre Taaj, Xantes vägleder och guidar dig nu. Du tillhör både dem och oss, som en vägvisare och guide här i Atlantis. Så vackra berättelser du ger oss, vi känner stor tacksamhet.

-Kära Vinda, berättelserna skapar våra livsvägar, våra familjer och våra liv. När jag berättar får jag glädje och energier, som budskapen överräcker till oss alla.

-Tack, käre Taaj.

Måltiden avslutades med olika frukträtter, dekorerade med örter och hemlagade ostar. Barnen lekte fortfarande utanför den heliga boningen, tillsammans med Aloe. Ljuset färgades i de sena kvällsfärgerna, som fick sanden att brinna i flammande bilder. Aloe Veran var mogen med sina fruktiga blad och dofterna gav den helande upplevelsen som boningarna behövde. Allt var i varandet, i helig tro.

Utdrag ur boken

Aloe…
Ingen väntan är för lång
Ty all väntan söker ljuset
Och kärleken
Som aldrig frågar efter tiden

När en telepatisk tanke eller upplevelse är utsänd till det kosmiska energiflödet, transformeras denna frågeställning eller upplevelse automatiskt till ett sammanhang, där frågorna får svar eller där upplevelsen förstås. Denna telepatiska överföring tillhandahåller tystnadens och inlyssnandets språk, som är själens källa. Denna källa innehåller kontakterna med det kosmiska biblioteket och sändargestalterna, samt med moderskeppet och de mindre skeppen. När själen tränar tillsammans med kroppen, så som Atlantisbarnen lär sig att träna, sker det alltid genom daglig meditation. Kroppens vila och stillhet överför ett större energiflöde till själen, som påverkar utvecklingen av både kropp och själ. Detta första steg leder så småningom till större mognad och inhörande, som genom ytterligare steg leder till det kosmiska bibliotekets nycklar.
Somlys höll fram sina vita händer mot Ainja, som sträckte fram sina händer. De berörde varandra med själarnas helande kärlek, i en gudomlig kraft som transformerade alla Ainjas tankar till klarhet och ljus. I flödet sammanstrålade deras gemensamma insikter och kosmiska erfarenheter till minnen och bilder, som visade tjugosju dimensioner från det kosmiska bibliotekets undervisningar. Somlys lade en av sina händer på Ainjas huvud, som en välsignande healing i en kosmisk ceremoni.

-När ni följer själens budskap, följer ni livets mening.

Ett stort tack till

Somlys, Alba, Peter Edrén, Safira, Bi och Tony Sjöberg.

Boken ”ATLANTIS DE FEM ÖARNA” går att beställa via mail på info@kioflow.se eller via post på adress: KIOFLOW AB, Sandbyvägen 13, 387 73 Löttorp.
Boken kostar 300 kr plus frakt 100 kr och är vackert inbunden i A-4 format. Inbetalning görs på Plusgiro 308955-4 eller Bankgiro 5558-2068. När du gjort din inbetalning översänds boken. Vid beställning av båda böckerna, ”Det Vandrande Folket Ökenfolket” och ”ATLANTIS DE FEM ÖARNA” kostar de 500 kr plus frakt 100 kr.

SOMLYS Kosmisk Sändargestalt

Atlantis De Fem Öarna

The First Book

Första Boken

UTDRAG UR BOKEN

De fem senast uppdaterade sidorna